Novemberflickan

Jag vill inte berätta hans namn, för det är inte relevant. Det kan dessutom leda till konsekvenser som jag inte vill stå för. Men jag vill ändå hålla det löfte jag burit på. Så jag tänker avslöja detta; han hade kunnat vara vem som helst.

Han är någons son.

Han är någons bror.

Han är någons vän.

Han är någons svåger.

Han var någons pojkvän.

Och för mig var han en flört på en fest.

Det är inte jag som är offret längre, jag har tagit tillbaka kontrollen igen. Jag har erkänt händelsen för mig själv, och efter allt stöd jag fått kan jag nu lämna allt bakom mig.

Försöka i alla fall.

Jag har lärt mig att inte behöva stå själv med skammen. Så, tack för att ni har lyssnat.

/Kram Elin

Mycket har hänt de senaste dagarna. Saker som fått mig att fundera och kanske tänka om. Vad tjänar det egentligen till att gå ut med ett namn?

Även om jag innerst inne vill att han ska lida som jag gjort, så vill jag inte hantera det på samma själviska sätt. Vad tjänar det till? Blir jag av med min smärta?

Jag tror inte det längre.

Bloggen är inte till för att skada, den är till för att stärka. Jag vill bara att allt ska kännas lättare.

Malmö är ingen stor stad, det blir tydligt nu.

Bloggen var från början till för mig, men det är den nog inte längre. Det finns fler som är och kommer bli berörda över vad som hänt. Han har också en familj.

Det börjar bli lite för mycket ansvar att hantera. Ansvar över inte bara mina känslor, utan också över känslorna hos personer jag bryr mig om. Hur kommer de reagera?

Det kändes som en självklarhet att avslöja allt, men kommer jag att orsaka en större skada än jag först trodde?

Igår skrev jag ett meddelande till hans flickvän. Ett långt meddelande. Jag hade inte tänkt berätta vad hennes pojkvän gjort mot mig eftersom det inte kändes som min ensak. Men allt kom så nära att jag kände mig skyldig till det ändå.

Hur ska man ens berätta? Jag satt och tittade på orden i evigheter. Fyllde på med ännu fler för att inte dölja något.

Tänkte att hon förtjänade hela sanningen.

12 december.

För två år sedan kommer jag snart ligga ensam och naken i en säng.

Jag kan fortfarande inte dricka rom och cola. Eller tequila.

Men ikväll ska jag bli full.

Jag kunde inte förmå mig själv att låta det vara. Efter att jag fått tag på hans namn var det inget som stoppade mig från att ta reda på mer. Jag hittade till hans Facebook och började kolla igenom bilderna. Obehag blandades med ilska.

Sen dök hon upp.

Det förvånar mig, att tjejen som blivit tillsammans med någon så feg och respektlös verkar vara raka motsatsen. Kanske har han förändrats, eller så har hon blivit förförd av samma charm som lurade mig.

— TRIGGERVARNING ÖVERGREPP —

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig igenom det här. Om och om igen har scenen spelats upp i mitt huvud, ändå vet jag inte hur jag ska få ner den i ord. Men jag gör det för mig själv, och för att hjälpa andra. Jag gör det för att få ett slut på tystnadskulturen genom att berätta vad som hände mig för snart två år sedan.

Jag och en kompis sitter hemma hos mig och delar på en flaska vin. Vi har bestämt oss för att gå på festen hemma hos vår gemensamma vän, men vill inte bli för fulla innan vi är framme.
När vi väl kommer dit är det många som redan kommit. Vi får en shot för att komma igång. Vi dansar. Jag är glad över att så många jag känner är här och vill inte att kvällen ska ta slut.

Han kommer emot mig och börjar prata. Han pratar om något jag inte minns, men jag tycker ändå att han verkar som en bra kille. Det känns som att han lyssnar på mig och bryr sig.

Vi går ut och delar på en cigg. Han stryker mig på armen och sedan kysser han mig. Han ber mig att vänta och säger ”Kommer strax!”. Efter en liten stund kommer han tillbaka med två glas av vad som ser ut som Coca Cola, rom och cola. Jag tar en klunk, och en till, och en till. Han gör mig pirrig och förväntansfull så drinken försvinner lite snabbare än vanligt. Jag vill dricka vatten och går in. Men något är fel.

Jag dansar med mina vänner igen. Musiken dunkar i bröstet. Allt börjar bli suddigt. Mina tankar fokuserar på drinken; ”Den var stark, men kunde den verkligen ha varit så här stark?”. Det var väl bara rom och cola?

Jag sitter på toaletten. Blir kvar lite för länge. I spegeln står någon annan än mig själv. Det ser ju ut som jag, men ändå inte. Min blick går inte att fokusera.

Han. Jag ser att han ler och kommer emot mig, säger att han vill prata någonstans avskilt. En doft av herrparfym och tequila sköljer över mig.

Vi sitter på en säng. Han börjar kyssa mig. När han drar i mina kläder försöker jag stoppa honom.

Mjuk säng, en tyngd på min kropp. Skymtar mina trosor på golvet.

Öppnar ögonen.

Ensam.

Naken.

Utnyttjad.

Jag har tänkt tillbaka på hur livet var innan jag fyllde 18. Det är mycket som har förändrats, och kanske framförallt jag själv.

Jag var en tjej som inte brydde mig om vad andra tänkte om mig. Jag var en självständig tjej som inte oroade sig. En tjej som levde i nuet och sällan reflekterade över det som varit.

Det har förändrats.

Självmedvetenheten kan lura mig till ångest, men den stoppar mig inte. Viljan till äganderätt över min kropp och mina tankar är fortfarande starkare än att lämna kontrollen till någon annan.

Men ibland känner jag mig osäker, nu känner jag mig osäker.

Jag vet vad han heter.

Mina hjärtslag stannade för en sekund och en isande känsla spreds längs hela kroppen. Där stod han nu, han som förstörde mitt liv och sedan försvann.

I mina tankar spelas händelsen upp som en scen ur en film, och ju längre tiden gått desto mer overklig har den blivit. Jag ville mota bort tankarna och lyckades äntligen.

Tills idag. Sorg, rädsla, ilska, ensamhet. Det går inte att hålla känslorna för mig själv längre.

Den här bloggen ska bli min styrka, där jag kommer ta tag i det som skrämmer mig. Jag kommer dela med mig av det som kastats bort och ignorerats.

På julafton kommer jag ha avslöjat allt.